Professor Angela Duckworth har skrivit en fenomenal bok om beslutsamhet: Grit – The Power of Passion and Perseverance. Tesen är enkel: att lyckas beror mindre på talang, mera på hårt arbete och passion. En finländare skulle kalla det för ”sisu”.
Så känns det den 8:e oktober klockan 6.55 då jag trampar vatten vid startlinjen i Hawaii Ironman, världsmästerskapen för triathlon. Framför mig har jag 3,8 kilometer simning, 180 kilometer cykel och 42 kilometer löpning på Kona öns heta lavafält
Jag känner mig nervös. Har hört horrorstoryn om simmstarten. Spark, slag, närkamp. Allt utan våtdräkt. Hoppas jag inte drunknar.
Bang! Starten. Jag tar det lugnt. Bara en spark i huvudet, andra i bröstet. Det här går ju bra. Njuter av det kristallklara vattnet. Koraller, fiskar, skölpaddor. Kommer ut ur vattnet snabbare än förväntat. Småler.
Ett snabbt byte. Cykelskor, hjälm, solkräm. Dags att trampa landsväg ut mot Hawi-vändpunkten. Det blåser. Motvind, som alltid. Tyvärr brukar vinden vända vid vändpunkten och så blir det i dag också. Motvind tillbaka. Nu behövs det ”sisu”.
Jag vet att det kommer att bli tungt. Kyler ner med kallt vatten. Tar in vätska och ”njuter” av hela 18 energigel. Lovar att aldrig mer svälja gel med en blandning av banan och jordgubb.
Det känns skönt att komma av cykeln. Jag vet, visst är det lite perverst att njuta av att få springa ett maraton efter att ha simmat i en dryg timme och cyklat i knappa sex timmar. Men så känns det. Normalt fungerar löpningen efter cykeln. I dag känner jag mig som en noshörning. Det är för hett och fuktigt för en stor nordbo. Dock inga problem. Jag vill bara komma i mål.
Lufsar vidare. Sätter huvudet i varje isbalja på vägen. Dricker cola och redbull. Småler åt publiken. Vinkar åt vänner. Det blir nog bra.
Ytterligare två kilometer. Energin kommer tillbaka. Sista vändningen till legendariska Ali’i Drive – 500 meter kvar. Tar en finsk flagga. Publiken hojtar. Musiken brummar. Från högtalarna hör jag något om Finlands före detta statsminister.
Jag kommer i mål med ett stort leende, eller snarare en grimas, av lycka. Tiden 11 timmar och 13 minuter var 45 minuter långsammare än förväntat, 1 timme 15 minuter lånsammare än Kalmar Ironman, men det gör ingenting. Det bara känns fantastiskt. Jag klarade utmaningen.
Duckworth har rätt. Att köra racet på Hawaii har ingenting med talang att göra. Jag har i all fall ingen talang i uthållighetsgrenar. Det är fråga om passion, glöd och hårt arbete. Samma egen skaper som ofta krävs på jobbet. Pust.