Många orsaker till EU-optimism (Dagens Industri 8.6.2017)

Kansanedustajien blogit

De senaste åren har inte varit lätta för den Europeiska unionen. Allt började med kriget i Georgien och finanskrisen 2008. Det blev kaos på marknaderna, EU-ländernas ekonomier dök, skuldbördan växte och arbetslösheten steg. Osäkerheten spreds och euron och flera av dess länder hamnade i kris.

Domedagsprofeterna – speciellt ekonomer som inte förstår sig på politik, populister som inte förstår sig på ekonomi och journalister som bygger sin professionella existens på antalet klick på sensationspräglade rubriker – förutspådde att euron och hela unionen skulle kollapsa.

Den arabiska våren startade 2010. Den gav oss hopp om demokratisk transition, men orsakade samtidigt osäkerhet. Rysslands aggressiva agerande i EU:s grannländer fortsatte och kulminerade i annekteringen av Krimhalvön och destabiliserandet av Ukraina år 2014.

När krishanteringen av euron var på slutrakan året efter startade EU-historiens största asylkris. Över 1,5 miljoner asylsökande på ett år testade unionens och Schengensystemets kapacitet. Populismen växte. Ett år senare röstade Storbritannien sig ut ur unionen och USA sig ut ur världen. Internationella regler och institutioner ifrågasattes.

Mången liberal internationalist var beredd att ge upp hoppet. Visst har det varit tungt, men samtidigt har liberala demokratier, marknadsekonomier och EU bevisat sin kapacitet att hantera svåra kriser. I år finns det till och med orsak till optimism.

Parlamentsvalet i Holland och presidentvalet i Frankrike har tolkats som en vinst för den moderata centern och förlust för extremister från vänster och höger. De kommande valen i Storbritannien, Frankrike och Tyskland tycks peka åt samma håll.

EU:s ekonomier mår bättre. Strukturella förändringar biter. I år ser vi tillväxt i alla EU-länder. Sysselsättningssiffrorna pekar uppåt. Euron är stabil och krismekanismerna fungerar. Jag påstår inte att situationen är optimal, men mycket bättre.

Asylkrisen är inte över, och under sommaren kommer vi återigen att se högre invandringssiffror. Samtidigt är krisen inte lika akut som den var 2015–16. EU-länderna förstår, dock motvilligt, att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.

Brexit och valet av Donald Trump blev en väckarklocka för EU:s ledare. Livet var mycket lättare när man kunde skylla på Storbritannien och vara säker på att USA ger sitt stöd. Nu måste EU helt enkelt bli fullvuxet. Angela Merkel har rätt då hon konstaterar att det är dags för EU att ta mera ansvar.

EU-kommissionen har läst situationen rätt. Under de senaste veckorna har kommissionen publicerat dokument om EU:s framtid, globalisering, ett mera socialt Europa och försvarspolitik.

Men EU:s institutioner och ledare måste förstå att även om det finns orsak för optimism just nu, så kan allt vända mycket snabbt, precis som det gjorde år 2008. EU är en krishanteringsorganisation som löser kris efter kris. De senaste åren har varit svåra, men unionen har visat sin kapacitet att lösa problem. Just nu kan vi pusta ut, men i ingen vet hur det kommer att se ut i morgon.