Frankrike och Tyskland styr igen (Dagens Industri 29.6.2017)

Kansanedustajien blogit

Frankrike och Tyskland har alltid varit stommen för europeisk integration. Utan dem skulle EU inte finnas. Det var ju på grund av deras krigande som hela unionen startades i början av 1950-talet.

Frankrikes utrikesminister Robert Schuman skrev en deklaration som ledde till kol- och stålunionen år 1952. Förbundskansler Konrad Adenauer ville vara säker på att Tyskland aldrig mer skulle kriga med Frankrike.

Alltid när Frankrike och Tyskland har varit ense om någon­ting så har det gemensamma projektet drivits vidare. Så blev det med den europeiska gemenskapen 1957 och tullunionen 1958. När någondera säger nej, så händer inget. President Charles de Gaulle satte stopp för majoritetsbeslut i slutet på 1960-talet.

Den fransk-tyska motorn var som starkast efter det kalla kriget. President François Mitterand accepterade Tysklands återförening när förbundskansler Helmut Kohl godkände den gemensamma valutan euron.

Efter Maastrichtavtalet 1992 har det varit kyligare mellan EU:s två största länder. Ledarna har inte kommit överens: inte Kohl med president Chirac, inte förbunds­kansler Merkel med presidenterna Sarkozy eller Holland.

Men på sistone har det vänt. Detta fick vi bevittna i en gemensam presskonferens mellan president Emmanuel Macron och förbundskansler Angela Merkel vid toppmötet under midsommaren. Den alstrade värme – en ny start.

Efter brexit och valet av Donald Trump har situatio­nen i EU förändrats. Tysk­land kan inte längre samar­beta med Storbritannien i EU eller lita på att den nya amerikanska administra­tionen stöder integrations­processen.

I och med att den anglo­saxiska världen frivilligt marginaliserar sig från världspolitiken ger det en möjlighet för EU att ta en allt mer central roll. Till detta behövs både Frankrike och Tyskland. EU:s institutioner – kommissionen, parlamentet och rådet – har inte kapacitet att ta ledningen.

Det finns tre områden där vi kommer att se framsteg.

Det första gäller euron. Macron vill fördjupa euroområ­dets samarbete – han driver bland annat frågan om en gemensam finansminister och budget för euroländerna. Merkel är beredd att i viss mån ge efter om Frankrike gör strukturella förändringar på hemmaplan.

För det andra kommer EU att fördjupa försvarssamarbetet. Detta är möjligt bara genom ett fransk-tyskt samarbete. Här lönar det sig för Sverige och Finland att hänga med. Som länder som står utanför Nato gynnas vi av allt som görs inom EU.

För det tredje kommer vi att se mera sammarbete i asyl­frågor. EU länderna måste dela på bördan. Frankrike och Tyskland betalar inte stöd till öst- och centraleuropeiska länder som inte vill ta emot asylsökande.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men just nu behöver vi fransk-tyskt samarbete mera en någonsing. Merkel och Macron är EU:s nygamla motor.